Förlossningen

Förlossningen var väl ingen höjdare direkt. Hela mån kväll och natt var det ett otroligt kämpande hemma med värkarna. Vi åkte in till förlossningen kl 04.30 på mån natt. Maria-Therese hade då knappt sovit på två dygn. Själv sov jag jättebra på lör natt, men inget på sön. Maria-Therese hade iaf öppnat sig 3 cm. Allt flöt på bra.

Jag kände mig aningen hjälplös, det blev en hel del peppning och även några fina ord. Försökte mig på massage (blev helt dissad), hjälpte till med duschslangen i badet (medans M-T andades lustgas) och såg till att hon drack mm. Sedan höll jag såklart koll på båda hennes och bebisens puls och längden och tiden mellan värkarna.

Vattnet gick vid 08-tiden och då förstärktes värkarna kraftigt. Det var fruktansvärt att se Maria-Therese ha så ont! Många gånger var hon helt borta, som i en annan värld. Men hon kämpade och kämpade! Hon var/är min superhjältinna! Jag trodde verkligen att jag kämpat för saker i mitt liv tidigare, men detta gav mig perspektiv. Det finns otroliga kraftresurser att tillgå.

Ungefär kl 09 fick Maria-Therese ryggbedövning och den gjorde susen. Topparna i värkarna kapades, men det var ändå långt ifrån lugnt.Runt 16-tiden hade vi tillsammans kämpat i timmar. Maria-Therese var då helt öppen (10 cm) och bara det sista saknades. Bebisen var på väg ut. Vid den tiden var min gumma helt slut och somnade så fort en värk försvann, alltså riktigt korta power-naps. För att värkarna som avtagit en del skulle komma igång igen sattes värkstimulerande dropp.

Vid 17-tiden påpekade jag att barnet verkade ha hög puls (omkring 170). Personalen hämtade då en doktor som märkte att Maria-Therese hade fått feber. Detta påverkade i sin tur barnet som kämpade för fullt i magen. Mjölksyraprov togs på barnet och då såg man att han var riktigt slut och tagen av förlossningen och mammans feber. Doktorn ville inte chansa och beordrade kejsarsnitt. Precis i det ögonblicket kändes det fruktansvärt! Vi som jobbat så hårt och nästan var klara. Dessutom blev oron stor att bebisen inte skulle må bra och jag var orolig för min gumma såklart.

Jag styrde framändan av sängen mot operationssalen, doktorn Per bakdelen. Allt gick väldigt fort, tankarna snurrade i huvudet! Maria-Therese hade fått Bricanyl för att värkarna skulle försvinna och bebisen skulle få det lugnare tills kejsarsnittet. När vi kom in i operationsalen så återkom värkarna ändå. Kraftiga! Då såg man att det värkstimulerade droppet hade glömts kvar. Narkosläkaren fick lite problem med att sätta lokalbedövningen. Jag led med gumman som inte hade tillgång till lustgasen.Därefter gick allt som på räls...

Våran älskade son föddes kl 17.49, tis 14/7, helt utmattad. Men efter några minuter hämtade han sig och nu har vi kanske världens sötaste son! :)

Längd: 52 cm
Vikt: 3044 g

Allt är nu bra och amningen kom igång direkt. Maria-Therese börjar hämta sig efter allt detta (nästan två förlossningar). Kanske kommer hon och bebisen hem redan imorgon...? Själv får jag sova hemma eftersom det är fullproppat på BB.